Du är en träl
Vad är värst, ensamheten eller tvåsamheten?
För vissa medborgare är ensamheten tillvaron som
kan jämställas med vistelsen i renaste helvetet.
Men även tvåsamheten kan vara vistelsen på samma
plats, allt beroende på hur man vill ha det.
Ensamheten i en tvåsamhet är fullt lika påtaglig och
hemsk som den kan vara i något annat fall.
För att inte gå alltför djupt in i detta träsk så väljer
jag att prata om ensamheten utanför ett förhållande,
och i tvåsamheten i ett förhållande.
Alltför många gånger har jag hört medborgare klaga
över sin situation i ett förhållande, ja, jag har själv varit
en av dom som inte trivts i tvåsamheten, men det skall
i sanning sägas att det var bra längsedan.
Nu är tillvaron en helt annan för min del.
I ärlighetens namn, vem försöker man lura i sina försök
att inbilla sig att det blir bättre med tiden, vem försöker
man lura att man egentligen har det bra.
Ja, det som är bra är tryggheten, man vet vad man har,
och vem man har vid sin sida, i sanning en trygghet.
Men vad är trygghet om man inte är nöjd med livet?
Vad är tryggheten värd när man inte kan förverkliga
sig själv och är träl i sin egen verklighet.
Alltför många accepterar den roll och de roller man har
i ett förhållande, även om lågan är nära döden.
Bryt dig loss
Varför vågar man inte ta steget över tröskeln? varför
vågar man inte säga de förlösande orden, att göra sig fri
och få ny luft under sina vingar?.
Ja, steget ÄR stort, man vill inte såra, man är rädd för
det nya.
I ensamheten är det ingen större skillnad mer än att man
inte har någon partner att ta hänsyn till, ingen annan att
såra, ingen annan, bara sig själv.
Är det så svårt att bryta sig ur ensamheten? ja, för en del
är det en prövning som är alltför stor och övermäktig.
Orsakerna är oändliga, allt från självförtroende till ren lathet.
Men jag tror att om man bara vågar, om man bara ger sig fan
på att man inte skall fortsätta på samma dammiga livsväg så
gäller det att vidga sin blick och söka nya lösningar.
Kontroversiella eller inte, det spelar ingen roll, huvudsaken
är väl ändå att man tar steget över den där jävla tröskeln.
Vill inte gå in på existensiella frågor, men anta att du bara
lever en gång, här och nu, är det då inte rimligt att göra nåt
bra av det korta liv du har?
Handen på hjärtat medborgare, vilket av dessa alternativ
passar in på dig idag, och vad vill du göra?
Fyller du dina dagar med liv, eller fyller du livet med dagar?
/ Mats
måndag 2 augusti 2010
lördag 31 juli 2010
Logiskt tänkande
Ren idioti
Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser att logiskt tänkande
inte hör hemma i min vardag, jag kan till och med sträcka mig så långt
och våga påstå att jag ibland är en idiot.
Den forna förmågan med konsekvenstänkande är som bortblåst.
Att man med tiden blir visare stämmer i vissa avseenden, men i detta fall
som jag strax skall redogöra för er, så kan jag bara bocka och buga mig
inför kalla fakta, tänkandet sträcker sig inte längre än längden på könshåret.
De flesta människor äger idag en dator.
Användningsområdet är nästintill obegränsat, allt från spel till skapande av
musik eller grafik genom enbart surfande eller kommunikation, name it.
Den gemensamma nämnaren är information som vi sparar på hårddiskarna.
Och det är här som idiotin och det logiska tänkandet tar slut för de flesta.
Vilka enorma mängder av bilder, skapade dokument och annan viktig info
lagras inte där?
Vi kan vara eniga om att det är massor av ettor och nollor.
Hur som helst, handen på hjärtat, hur många gånger ser man till att säkra
informationen på skiva, USB eller annat sätt?
Haveri
Det logiska här är ju att inget varar för evigt, en hårddisk är en förbrukningsvara
som när som helst kan haverera, och den KOMMER att haverera endera dagen.
Då sitter man där och förbannar sig själv, svär eder och yttrar ord som man
inte ens visste att man kunde.
Mycket av den förlorade informationen kan man givetvis återskapa, men så
mycket är för alltid förlorat.
Visst, det kanske inte är hela världen, men visst är det tråkigt att bilder på
sitt barns första födelsedag är borta, borta är också de bilder på sista julen
med mormor....borta, för alltid raderade.
Minnet finns kvar i hjärnan, men minnen bleknar, vad skulle man inte ge för
att få tillbaka de förstärkta minnena som en bild ger? jag skulle ge mycket, tro mig.
Ja, detta är idioti, det är logik som man inte bryr sig om.
Rent ut sagt är det för jävligt, för att inte säga tragiskt att man som en tänkande
individ inte kan förutse detta.
Kanske man har insikten, men skiter i den för att man aldrig tar sig tid till att
rädda dessa viktiga dokument och bilder.
jag är en av de drabbade och har lärt mig en smärtsam läxa.
Vad har jag gjort åt detta? har jag tagit backup på min nya hårddisk? Nej!
I sann idioti fortsätter jag envist att fylla min hårddisk med nya bilder, minnen
som än en gång är dömda att gå förlorade.
Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser att logiskt tänkande
inte hör hemma i min vardag, jag kan till och med sträcka mig så långt
och våga påstå att jag ibland är en idiot.
Den forna förmågan med konsekvenstänkande är som bortblåst.
Att man med tiden blir visare stämmer i vissa avseenden, men i detta fall
som jag strax skall redogöra för er, så kan jag bara bocka och buga mig
inför kalla fakta, tänkandet sträcker sig inte längre än längden på könshåret.
De flesta människor äger idag en dator.
Användningsområdet är nästintill obegränsat, allt från spel till skapande av
musik eller grafik genom enbart surfande eller kommunikation, name it.
Den gemensamma nämnaren är information som vi sparar på hårddiskarna.
Och det är här som idiotin och det logiska tänkandet tar slut för de flesta.
Vilka enorma mängder av bilder, skapade dokument och annan viktig info
lagras inte där?
Vi kan vara eniga om att det är massor av ettor och nollor.
Hur som helst, handen på hjärtat, hur många gånger ser man till att säkra
informationen på skiva, USB eller annat sätt?
Haveri
Det logiska här är ju att inget varar för evigt, en hårddisk är en förbrukningsvara
som när som helst kan haverera, och den KOMMER att haverera endera dagen.
Då sitter man där och förbannar sig själv, svär eder och yttrar ord som man
inte ens visste att man kunde.
Mycket av den förlorade informationen kan man givetvis återskapa, men så
mycket är för alltid förlorat.
Visst, det kanske inte är hela världen, men visst är det tråkigt att bilder på
sitt barns första födelsedag är borta, borta är också de bilder på sista julen
med mormor....borta, för alltid raderade.
Minnet finns kvar i hjärnan, men minnen bleknar, vad skulle man inte ge för
att få tillbaka de förstärkta minnena som en bild ger? jag skulle ge mycket, tro mig.
Ja, detta är idioti, det är logik som man inte bryr sig om.
Rent ut sagt är det för jävligt, för att inte säga tragiskt att man som en tänkande
individ inte kan förutse detta.
Kanske man har insikten, men skiter i den för att man aldrig tar sig tid till att
rädda dessa viktiga dokument och bilder.
jag är en av de drabbade och har lärt mig en smärtsam läxa.
Vad har jag gjort åt detta? har jag tagit backup på min nya hårddisk? Nej!
I sann idioti fortsätter jag envist att fylla min hårddisk med nya bilder, minnen
som än en gång är dömda att gå förlorade.
torsdag 15 juli 2010
Förbanna dina fiender
En lätt ångest
Vaknar upp 09.30, värmen hänger över mig och liksom hånskrattar åt mig, den örfilar mig gång på gång där jag ligger på en svettig kudde och dessa klibbiga lakan som obönhörligen försöker krama livet ur mig.
En lätt ångest kryper sig på då jag inser att jag försöker sluta röka....Cigg, MÅSTE HA CIGG!
Försöker stå emot denna mentala dödskamp och inser att det är dags att kliva upp ur sängen.
Ett klibbigt lakan klamrar sig fast på min rygg som om vi vore sammanväxta likt siamesiska tvillingar, en frustration byggs upp inom mig...behöver en cigg, behöver, men vill inte.
Tanken far genom mitt huvud att det kunde vara värre......en klen tröst konstaterar jag och drar på mig brallorna.
Längtan efter rök
Solen fullkomligt vräker sig in och har precis börjat sin dagslånga mobbing, och dess värme ger mig hårda sparkar i magen, allt jag kan göra är att andas, andas in varm luft i mina röklängtande lungor, varm luft ger ingen kick, ingen tillfredsställelse, ingen lindring, den ger bara frustration.
En fläkt i vardagsrummet snurrar frenetiskt, stressar runt den varma luften i cirklar men är på något vis en gudagåva i denna skärseld.
Fläkten är liten, en ettrig sak som heter Fasett noterar jag och blir lite förundrad över denna lilla detalj, att jag överhuvudtaget bryr mig....Ett sätt att fokusera på något annat så jag glömmer mitt sjuka röksug? ja, så är det, en försvarsmekanism i min svettiga tillvaro.
Fasett heter den jäveln, det rimmar på Nicorette, VEM DÖPTE FLÄKTEN?
Att lyckas med något i sitt liv, det är väl dags nu kan jag tro.
Lyckas, och vara lyckad, och att vara stolt över en prestation, det är dags.
Jag lovar ingen någonting, jag kan inte ens lova mig själv att jag skall lyckas i detta, jag kan bara
hoppas.
Motivation och vilja är de vapen jag har, men jag inser att det är en mäktig fiende jag står inför.
Denna fiende är dessutom allierad med en sol som med alla medel försöker få mig ur balans genom att kasta värmekaskader i mitt ansikte, dessutom är min egna kropp också allierad med mina fiender, i allt detta sviker den mig genom att svettas, hjärnan ser snällt till att abstinenserna kommer frekvent....jag är inte kung över mig själv.
Kungen heter Prince hårdpack och nu är det dags att avsätta honom.
Jag, motivation och vilja skall göra revolution, vill du haka på?
// Mats
Vaknar upp 09.30, värmen hänger över mig och liksom hånskrattar åt mig, den örfilar mig gång på gång där jag ligger på en svettig kudde och dessa klibbiga lakan som obönhörligen försöker krama livet ur mig.
En lätt ångest kryper sig på då jag inser att jag försöker sluta röka....Cigg, MÅSTE HA CIGG!
Försöker stå emot denna mentala dödskamp och inser att det är dags att kliva upp ur sängen.
Ett klibbigt lakan klamrar sig fast på min rygg som om vi vore sammanväxta likt siamesiska tvillingar, en frustration byggs upp inom mig...behöver en cigg, behöver, men vill inte.
Tanken far genom mitt huvud att det kunde vara värre......en klen tröst konstaterar jag och drar på mig brallorna.
Längtan efter rök
Solen fullkomligt vräker sig in och har precis börjat sin dagslånga mobbing, och dess värme ger mig hårda sparkar i magen, allt jag kan göra är att andas, andas in varm luft i mina röklängtande lungor, varm luft ger ingen kick, ingen tillfredsställelse, ingen lindring, den ger bara frustration.
En fläkt i vardagsrummet snurrar frenetiskt, stressar runt den varma luften i cirklar men är på något vis en gudagåva i denna skärseld.
Fläkten är liten, en ettrig sak som heter Fasett noterar jag och blir lite förundrad över denna lilla detalj, att jag överhuvudtaget bryr mig....Ett sätt att fokusera på något annat så jag glömmer mitt sjuka röksug? ja, så är det, en försvarsmekanism i min svettiga tillvaro.
Fasett heter den jäveln, det rimmar på Nicorette, VEM DÖPTE FLÄKTEN?
Att lyckas med något i sitt liv, det är väl dags nu kan jag tro.
Lyckas, och vara lyckad, och att vara stolt över en prestation, det är dags.
Jag lovar ingen någonting, jag kan inte ens lova mig själv att jag skall lyckas i detta, jag kan bara
hoppas.
Motivation och vilja är de vapen jag har, men jag inser att det är en mäktig fiende jag står inför.
Denna fiende är dessutom allierad med en sol som med alla medel försöker få mig ur balans genom att kasta värmekaskader i mitt ansikte, dessutom är min egna kropp också allierad med mina fiender, i allt detta sviker den mig genom att svettas, hjärnan ser snällt till att abstinenserna kommer frekvent....jag är inte kung över mig själv.
Kungen heter Prince hårdpack och nu är det dags att avsätta honom.
Jag, motivation och vilja skall göra revolution, vill du haka på?
// Mats
tisdag 2 mars 2010
Är ungdomarna dumma i huvudet?
De kan inte stava
Läs i forum, läs precis var du vill där dagens ungdomar skriver och du kommer att upptäcka en skrämmande sanning... De kan inte stava!
Varje gång jag ser dessa inlägg eller vad det nu kan vara så går en ilning längs ryggraden upp i nacken... Har dom inlärningssvårigheter? Är dom utvecklingsstörda? det är mina första frågor, och i sanningens namn så vet jag inte vad som hänt med dessa svenska ungdomar och förmågan att stava det svenska språket.
Finns det en orsak?
Jag ställde frågan till en lärare som fullständigt höll med om att det är en stor skillnad nu från förr.
Att det är en tragisk utveckling kan nog de flesta hålla med om, men är orsaken själva skolan och undervisningen? eller är det individen själv som bär skulden? Är det dataålderns fel? inte en blekaste aning.
Särskrivningar är mer regel än undantag och de mest enkla ord verkar vara de mest svåra att stava till.
Nu är det ju självklart inte så att detta gäller alla, men procentuellt sett så är siffran alarmerande mycket större nu än för de som föddes på 70-talet.
En teori
Teorier finns så klart, och det är att dagens ungdomar har tappat respekten för skolan, lärare och samhället i stort. Kan detta vara en orsak? Ja kanske, men som sagt, detta är en teori bland många.
Hur som helst så kan man summera detta med att säga så här:
Dagens skolungdom borde lära sig ordning och uppförande.
Mer respekt för lärare (och vuxna i övrigt)
På ren jävla svenska borde de som i gamla tider lära sig att veta hut.
Sluta chilla så förbannat och lär er ert egna språk, för det är inte svårt.
Läs i forum, läs precis var du vill där dagens ungdomar skriver och du kommer att upptäcka en skrämmande sanning... De kan inte stava!
Varje gång jag ser dessa inlägg eller vad det nu kan vara så går en ilning längs ryggraden upp i nacken... Har dom inlärningssvårigheter? Är dom utvecklingsstörda? det är mina första frågor, och i sanningens namn så vet jag inte vad som hänt med dessa svenska ungdomar och förmågan att stava det svenska språket.
Finns det en orsak?
Jag ställde frågan till en lärare som fullständigt höll med om att det är en stor skillnad nu från förr.
Att det är en tragisk utveckling kan nog de flesta hålla med om, men är orsaken själva skolan och undervisningen? eller är det individen själv som bär skulden? Är det dataålderns fel? inte en blekaste aning.
Särskrivningar är mer regel än undantag och de mest enkla ord verkar vara de mest svåra att stava till.
Nu är det ju självklart inte så att detta gäller alla, men procentuellt sett så är siffran alarmerande mycket större nu än för de som föddes på 70-talet.
En teori
Teorier finns så klart, och det är att dagens ungdomar har tappat respekten för skolan, lärare och samhället i stort. Kan detta vara en orsak? Ja kanske, men som sagt, detta är en teori bland många.
Hur som helst så kan man summera detta med att säga så här:
Dagens skolungdom borde lära sig ordning och uppförande.
Mer respekt för lärare (och vuxna i övrigt)
På ren jävla svenska borde de som i gamla tider lära sig att veta hut.
Sluta chilla så förbannat och lär er ert egna språk, för det är inte svårt.
söndag 28 februari 2010
Musiken är en mångfald
En salut
Äntligen tillbaka efter en omtumlande helg i Kristianstad.
En överdos av countrymusik som kanske inte är den stil som jag går igång på.
Men i ärlighetens namn så är det på nåt vis en förlösande känsla och ett avbrott till den så urtråkiga och urvattnade untz untz untz musiken som rinner ut ur radion vareviga dag.
Att få bekanta sig med artister från olika delar av världen är ganska roligt måste jag säga.
Brinnande countrysjälar iklädda cowboyhatt, hölster och boots, det gör mig varm om hjärtat att det finns människor som lever med och för sin passion för en musikstil.
Jag lyfter min keps och saluterar er alla.
Untz untz untz musik
Jag förringar inte untz untz untz musiken, men den är skapad enbart för kommersiellt syfte, enbart för att sälja, enbart för att skapa en igenkänning för medborgarna.
Var finns själen? var finns glädjen? och var finns det unika?
Hur många artister har inte lyckats att få en "one hit wonder"? En enda untz untz untz låt, ett enda musikstycke med meningslös text men ack med en melodislinga som etsar sig fast efter 7 veckors ältande i radiobruset.
Och så klart en klatchig refräng, för utan den så funkar det inte.
Jag nedvärderar inte dagens datamusiker och deras kunskaper, jag nedvärderar inte någon som vill lyckas, oavsett vilken musiksmak de än må ha.
Jag nedvärderar ingen människa som vill tjäna pengar på sina produktioner, för så klart vill jag själv tjäna på min musik och det jag gör.
Men jag kan inte för mitt liv samsas med tanken om att det ändå är själen i musiken som gör den bra, och då talar jag enbart för min egen sak.
Själ och kärlek, budskap och känsla, det är det jag talar om, riktiga musiker med sina instrument. Är man musiker när mjukvaran i datorn är en ovärderlig partner? Jag väljer att inte svara på den frågan för att undvika vidare debatter.
Så till er alla untz untz untz kramare, ni vet inte vad ni går miste om där ute i det djupa musikhavet...sätt igång och snorkla, ni kommer granterat att hitta en egen atoll, ett vackert rev med en mångfald av underbar musik.
På återhörande / Mats
Äntligen tillbaka efter en omtumlande helg i Kristianstad.
En överdos av countrymusik som kanske inte är den stil som jag går igång på.
Men i ärlighetens namn så är det på nåt vis en förlösande känsla och ett avbrott till den så urtråkiga och urvattnade untz untz untz musiken som rinner ut ur radion vareviga dag.
Att få bekanta sig med artister från olika delar av världen är ganska roligt måste jag säga.
Brinnande countrysjälar iklädda cowboyhatt, hölster och boots, det gör mig varm om hjärtat att det finns människor som lever med och för sin passion för en musikstil.
Jag lyfter min keps och saluterar er alla.
Untz untz untz musik
Jag förringar inte untz untz untz musiken, men den är skapad enbart för kommersiellt syfte, enbart för att sälja, enbart för att skapa en igenkänning för medborgarna.
Var finns själen? var finns glädjen? och var finns det unika?
Hur många artister har inte lyckats att få en "one hit wonder"? En enda untz untz untz låt, ett enda musikstycke med meningslös text men ack med en melodislinga som etsar sig fast efter 7 veckors ältande i radiobruset.
Och så klart en klatchig refräng, för utan den så funkar det inte.
Jag nedvärderar inte dagens datamusiker och deras kunskaper, jag nedvärderar inte någon som vill lyckas, oavsett vilken musiksmak de än må ha.
Jag nedvärderar ingen människa som vill tjäna pengar på sina produktioner, för så klart vill jag själv tjäna på min musik och det jag gör.
Men jag kan inte för mitt liv samsas med tanken om att det ändå är själen i musiken som gör den bra, och då talar jag enbart för min egen sak.
Själ och kärlek, budskap och känsla, det är det jag talar om, riktiga musiker med sina instrument. Är man musiker när mjukvaran i datorn är en ovärderlig partner? Jag väljer att inte svara på den frågan för att undvika vidare debatter.
Så till er alla untz untz untz kramare, ni vet inte vad ni går miste om där ute i det djupa musikhavet...sätt igång och snorkla, ni kommer granterat att hitta en egen atoll, ett vackert rev med en mångfald av underbar musik.
På återhörande / Mats
torsdag 25 februari 2010
En obefogad hysteri
När blir man rasist?
Jag tycker inte om invandrare!
Sug på den meningen ett tag...........
Vad säger den meningen dig? troligtvis att den har yttrats av en rasist.
Jag är patriot! Samma sak där.
Vad och vem sätter stämpeln och bestämmer att man är rasist?
Är det invandraren, är det svensken eller är det media, kanske är det orsakat av alla
de oroligheter och konflikter i världen?
Olika svar får man beroende på vem och vilka man frågar, så det blir en svårknäckt nöt.
Jag tycker om invandrare, men inte alla, jag tycker om svenskar men inte alla... är jag då en nationalrasist?
Är jag en rasist för jag säger neger till en neger, inte om du frågar mig.
Vi kan älta dessa frågor till the bitter end, vi kommer ingen vart hur som helst.
Så frågan kvarstår -När blir man rasist?
Så smart!
Så enkelspåriga folk kan bli tack vare media.
Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, det har vi hört, det har vi blivit matade med. För visst måste det vara så när media sagt det?
Nu är det en gång för alla spikat och fastslaget att så är fallet, för de har ingen annan politik att bedriva ---ut med invandrarna, det är det enda de vill, är det så?
Nej, så är inte fallet givetvis.
De medborgare som är lite nyfikna och drivna har så klart tagit reda på om det finns mer punkter i deras partipolitiska program...och visst har du det..eller? Inte?
Självklart är det så att de går till val på den stora invandrarfrågan, inget snack om den saken, för de utnyttjar den rädsla och de förutfattade meningar som vi svenskar besitter när det gäller invandringen. Tragiskt, ja, men o så sant och o så smart.
Även om SD kommer in i riksdagen så är det ingen fara på taket, ingen är väl så inkokt så man tror att varenda invandrare skall ut med nästa båt bara för de får någon mandat.
Varför denna rädsla, varför denna hysteri? Ta det bara lugnt och välkomna denna intressanta politiska fläkt som får de dammiga gardinerna att fladdra lite.
Skillnaden kommer att bli så minimal att du inte ens kommer att märka den.
Är du ändå orolig så bli aktiv och kämpa mot, gör nåt sitt inte bara och tyck, för det är vi bäst i världen på.
Jag tycker inte om invandrare!
Sug på den meningen ett tag...........
Vad säger den meningen dig? troligtvis att den har yttrats av en rasist.
Jag är patriot! Samma sak där.
Vad och vem sätter stämpeln och bestämmer att man är rasist?
Är det invandraren, är det svensken eller är det media, kanske är det orsakat av alla
de oroligheter och konflikter i världen?
Olika svar får man beroende på vem och vilka man frågar, så det blir en svårknäckt nöt.
Jag tycker om invandrare, men inte alla, jag tycker om svenskar men inte alla... är jag då en nationalrasist?
Är jag en rasist för jag säger neger till en neger, inte om du frågar mig.
Vi kan älta dessa frågor till the bitter end, vi kommer ingen vart hur som helst.
Så frågan kvarstår -När blir man rasist?
Så smart!
Så enkelspåriga folk kan bli tack vare media.
Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, det har vi hört, det har vi blivit matade med. För visst måste det vara så när media sagt det?
Nu är det en gång för alla spikat och fastslaget att så är fallet, för de har ingen annan politik att bedriva ---ut med invandrarna, det är det enda de vill, är det så?
Nej, så är inte fallet givetvis.
De medborgare som är lite nyfikna och drivna har så klart tagit reda på om det finns mer punkter i deras partipolitiska program...och visst har du det..eller? Inte?
Självklart är det så att de går till val på den stora invandrarfrågan, inget snack om den saken, för de utnyttjar den rädsla och de förutfattade meningar som vi svenskar besitter när det gäller invandringen. Tragiskt, ja, men o så sant och o så smart.
Även om SD kommer in i riksdagen så är det ingen fara på taket, ingen är väl så inkokt så man tror att varenda invandrare skall ut med nästa båt bara för de får någon mandat.
Varför denna rädsla, varför denna hysteri? Ta det bara lugnt och välkomna denna intressanta politiska fläkt som får de dammiga gardinerna att fladdra lite.
Skillnaden kommer att bli så minimal att du inte ens kommer att märka den.
Är du ändå orolig så bli aktiv och kämpa mot, gör nåt sitt inte bara och tyck, för det är vi bäst i världen på.
onsdag 24 februari 2010
Krig och kärlek
Jag är kung
Betraktelserna har bara tagit sin början, mjukstart utan skandaler eller annat som
kan göra en blogg intressant, men håll ut, jag lovar att det skall komma.
Käftsmällar kommer att delas ut, välriktade och välplanerade...hårda.
Detta är min bakgård, min planhalva, min trygga vrå, jag skriver vad fan jag vill om det faller mig in, men jag gör det med finess och stil.
Ja, detta är min värld där jag är kung.
Ett sunt förnuft
I krig och kärlek är allt tillåtet! Har ni hört den förut?
Ja så klart ni har, men stämmer det?
Nej, den som tror det har säkert inte alla bestick i lådan.
I krig finns regler och lagar att följa, så även i kärlek, oskrivna lagar som är viktiga hörnstenar för att ett förhållande skall fungera.
Något som bara finns där i luften, i det undermedvetna, oftast outtalade regler som man lärt sig genom erfarenheter och sunt förnuft.
Sunt förnuft säger att man inte skall vara otrogen, den outtalade regeln säger precis samma sak.
Att gå in på vad som är otrohet är svårt, där skiljer sig åsikterna bland oss medborgare markant.
Det finns ingen tydlig linje som kan passeras, ingen klar gränsdragning, allt handlar om värderingar, respekt och tillit, något jag inte fått uppleva den sista tiden, trist, jadå, mycket. - Eller trist är fel ord, det är rent för jävligt hur en människa i ett förhållande kan trampa på för att tjäna sina egna syften.
Den ena handen vet precis vad den andra gör, att föneka det blir bara patetiskt och idiotiskt.
Nä, mina kära vänner, sunt förnuft är vad som gäller.
Avsluta det som är, innan ni kastar er in i nåt nytt, det är inte värt smärtan och obehaget som tillskrivs din partner.... visa medmänsklig respekt för någon du en gång älskade, DET är sunt förnuft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)