Du är en träl
Vad är värst, ensamheten eller tvåsamheten?
För vissa medborgare är ensamheten tillvaron som
kan jämställas med vistelsen i renaste helvetet.
Men även tvåsamheten kan vara vistelsen på samma
plats, allt beroende på hur man vill ha det.
Ensamheten i en tvåsamhet är fullt lika påtaglig och
hemsk som den kan vara i något annat fall.
För att inte gå alltför djupt in i detta träsk så väljer
jag att prata om ensamheten utanför ett förhållande,
och i tvåsamheten i ett förhållande.
Alltför många gånger har jag hört medborgare klaga
över sin situation i ett förhållande, ja, jag har själv varit
en av dom som inte trivts i tvåsamheten, men det skall
i sanning sägas att det var bra längsedan.
Nu är tillvaron en helt annan för min del.
I ärlighetens namn, vem försöker man lura i sina försök
att inbilla sig att det blir bättre med tiden, vem försöker
man lura att man egentligen har det bra.
Ja, det som är bra är tryggheten, man vet vad man har,
och vem man har vid sin sida, i sanning en trygghet.
Men vad är trygghet om man inte är nöjd med livet?
Vad är tryggheten värd när man inte kan förverkliga
sig själv och är träl i sin egen verklighet.
Alltför många accepterar den roll och de roller man har
i ett förhållande, även om lågan är nära döden.
Bryt dig loss
Varför vågar man inte ta steget över tröskeln? varför
vågar man inte säga de förlösande orden, att göra sig fri
och få ny luft under sina vingar?.
Ja, steget ÄR stort, man vill inte såra, man är rädd för
det nya.
I ensamheten är det ingen större skillnad mer än att man
inte har någon partner att ta hänsyn till, ingen annan att
såra, ingen annan, bara sig själv.
Är det så svårt att bryta sig ur ensamheten? ja, för en del
är det en prövning som är alltför stor och övermäktig.
Orsakerna är oändliga, allt från självförtroende till ren lathet.
Men jag tror att om man bara vågar, om man bara ger sig fan
på att man inte skall fortsätta på samma dammiga livsväg så
gäller det att vidga sin blick och söka nya lösningar.
Kontroversiella eller inte, det spelar ingen roll, huvudsaken
är väl ändå att man tar steget över den där jävla tröskeln.
Vill inte gå in på existensiella frågor, men anta att du bara
lever en gång, här och nu, är det då inte rimligt att göra nåt
bra av det korta liv du har?
Handen på hjärtat medborgare, vilket av dessa alternativ
passar in på dig idag, och vad vill du göra?
Fyller du dina dagar med liv, eller fyller du livet med dagar?
/ Mats
