Logiskt tänkande

Ren idioti

Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser att logiskt tänkande
inte hör hemma i min vardag, jag kan till och med sträcka mig så långt
och våga påstå att jag ibland är en idiot.
Den forna förmågan med konsekvenstänkande är som bortblåst.
Att man med tiden blir visare stämmer i vissa avseenden, men i detta fall
som jag strax skall redogöra för er, så kan jag bara bocka och buga mig
inför kalla fakta, tänkandet sträcker sig inte längre än längden på könshåret.

De flesta människor äger idag en dator.
Användningsområdet är nästintill obegränsat, allt från spel till skapande av
musik eller grafik genom enbart surfande eller kommunikation, name it.
Den gemensamma nämnaren är information som vi sparar på hårddiskarna.
Och det är här som idiotin och det logiska tänkandet tar slut för de flesta.
Vilka enorma mängder av bilder, skapade dokument och annan viktig info
lagras inte där?
Vi kan vara eniga om att det är massor av ettor och nollor.
Hur som helst, handen på hjärtat, hur många gånger ser man till att säkra
informationen på skiva, USB eller annat sätt?


Haveri

Det logiska här är ju att inget varar för evigt, en hårddisk är en förbrukningsvara
som när som helst kan haverera, och den KOMMER att haverera endera dagen.
Då sitter man där och förbannar sig själv, svär eder och yttrar ord som man
inte ens visste att man kunde.
Mycket av den förlorade informationen kan man givetvis återskapa, men så
mycket är för alltid förlorat.
Visst, det kanske inte är hela världen, men visst är det tråkigt att bilder på
sitt barns första födelsedag är borta, borta är också de bilder på sista julen
med mormor....borta, för alltid raderade.
Minnet finns kvar i hjärnan, men minnen bleknar, vad skulle man inte ge för
att få tillbaka de förstärkta minnena som en bild ger? jag skulle ge mycket, tro mig.

Ja, detta är idioti, det är logik som man inte bryr sig om.
Rent ut sagt är det för jävligt, för att inte säga tragiskt att man som en tänkande
individ inte kan förutse detta.
Kanske man har insikten, men skiter i den för att man aldrig tar sig tid till att
rädda dessa viktiga dokument och bilder.
jag är en av de drabbade och har lärt mig en smärtsam läxa.
Vad har jag gjort åt detta? har jag tagit backup på min nya hårddisk? Nej!
I sann idioti fortsätter jag envist att fylla min hårddisk med nya bilder, minnen
som än en gång är dömda att gå förlorade.

Förbanna dina fiender

En lätt ångest

Vaknar upp 09.30, värmen hänger över mig och liksom hånskrattar åt mig, den örfilar mig gång på gång där jag ligger på en svettig kudde och dessa klibbiga lakan som obönhörligen försöker krama livet ur mig.
En lätt ångest kryper sig på då jag inser att jag försöker sluta röka....Cigg, MÅSTE HA CIGG!
Försöker stå emot denna mentala dödskamp och inser att det är dags att kliva upp ur sängen.

Ett klibbigt lakan klamrar sig fast på min rygg som om vi vore sammanväxta likt siamesiska tvillingar, en frustration byggs upp inom mig...behöver en cigg, behöver, men vill inte.
Tanken far genom mitt huvud att det kunde vara värre......en klen tröst konstaterar jag och drar på mig brallorna.


Längtan efter rök

Solen fullkomligt vräker sig in och har precis börjat sin dagslånga mobbing, och dess värme ger mig hårda sparkar i magen, allt jag kan göra är att andas, andas in varm luft i mina röklängtande lungor, varm luft ger ingen kick, ingen tillfredsställelse, ingen lindring, den ger bara frustration.

En fläkt i vardagsrummet snurrar frenetiskt, stressar runt den varma luften i cirklar men är på något vis en gudagåva i denna skärseld.
Fläkten är liten, en ettrig sak som heter Fasett noterar jag och blir lite förundrad över denna lilla detalj, att jag överhuvudtaget bryr mig....Ett sätt att fokusera på något annat så jag glömmer mitt sjuka röksug? ja, så är det, en försvarsmekanism i min svettiga tillvaro.
Fasett heter den jäveln, det rimmar på Nicorette, VEM DÖPTE FLÄKTEN?

Att lyckas med något i sitt liv, det är väl dags nu kan jag tro.
Lyckas, och vara lyckad, och att vara stolt över en prestation, det är dags.
Jag lovar ingen någonting, jag kan inte ens lova mig själv att jag skall lyckas i detta, jag kan bara
hoppas.
Motivation och vilja är de vapen jag har, men jag inser att det är en mäktig fiende jag står inför.
Denna fiende är dessutom allierad med en sol som med alla medel försöker få mig ur balans genom att kasta värmekaskader i mitt ansikte, dessutom är min egna kropp också allierad med mina fiender, i allt detta sviker den mig genom att svettas, hjärnan ser snällt till att abstinenserna kommer frekvent....jag är inte kung över mig själv.
Kungen heter Prince hårdpack och nu är det dags att avsätta honom.

Jag, motivation och vilja skall göra revolution, vill du haka på?

// Mats