Tänk vad det skulle underlätta ibland om man tänker innan man pratar!
Jag vittjade brevlådan idag och i näven fick jag en ansenlig bunt av brev.
Jag brukar oftast inte bry mig om att titta vad det är för brev då de flesta
är tråkiga fönsterkuvert, och det vet man ju vad de innehåller....räkningar.
Det var väl egentligen bara ett brev som fångade min uppmärksamhet, och
det var ett stort vitt kuvert med kommunens logga på, adresserat till målsman
för min dotter....fan, det är ju jag tänkte jag och rev upp kuvertet lika snabbt
och smidigt som ett barn sliter upp en julklapp den 24:e dec.
Äsch, det var ju bara reklam från gymnasiet och deras snickarutbildningar, inte
ska väl min dotter bli snickare, haha, hon ska ju gå samhäll.
Jag sa till dottern att det bara var reklam från gymnasiet, och direkt kontrade
hon med att hon hade gjort gymnasievalet idag............Omsorgsprogrammet?!?
Inte ett ord kom ut ur min mun, men hjärnan gick på högvarv...omsorg, omsorg,
torka rövar på pensionärer!, underbetalt skitjobb! neddragningar! arbetslöshet!
Sicken jävla framtid för min dotter tänkte jag...nä, jag SA det!
Jag kräkte ut dessa ord rakt i ansiktet på henne, så stöttade jag min dotter i
hennes val inför framtiden.
Idioten till pappa
Utan att lyssna på vad hon hade att säga, utan att låta henne förklara så hade
jag redan dömt henne till ett liv bland tvättlappar, blöjor och rynkiga rumpor.
När hon styrde sina steg in till sitt rum, sårad och förnedrad, så ska
nästa steg vara att pappan i detta läget tar sitt förnuft tillfånga, gå efter, be om
ursäkt och stötta. Nähä, inte det!
Jag gick visserligen efter, men inte fasen uppmuntrade jag henne, det jag gjorde
var att jag verkligen upprepade mina tidigare verbala spyor om gamla rövar.
Så, upp och hämta telefonen och ringa dotterns mamma, där skulle jag få de
svar som jag inte sökt få från dottern.
Mamman förklarade för mig hur det hela låg till, fruntimret fick mig att känna ångest.
Det kunde jag ha, som den jävla idiot jag är, jag som vill allt gott och väl för mina barn.
Nu skulle jag få lida alla helvetes mentala kval, jag hade sänkt min älskade dotter,
kapat henne jäms med fotknölarna.
Fan, det var ju bäst att gå till hennes rum och prata ut.
Då ringer hennes mamma till henne och jag blir totalt dissad, nu existerade jag inte
på jordklotet, för nu skulle jag sågas jäms med fotknölarna.
Inlåst på sitt rum sitter hon och pratar, och där utanför står hennes pappa, knackar,
rycker i handtaget, knackar, rycker i handtaget, knackar......
Så till slut tar hon mig till nåds och idioten till pappa får komma in.
Hur fan ska jag reda ut detta?
Skämt funkar alltid..eller?
Liste snitsigt glider jag ner på sängen likt en Romersk kejsare, börjar prata lite allvar.
Nä, så klart gör jag inte det, nu ska pappan skämta, göra några försök till försoning.
Medans de tråkiga skämten rinner som diarre ur min mun så blir dottern mer och mer
förbannad, och då inser jag att det är bäst att be om ursäkt, vilket jag också gör, men
hon är redan arg som en skadad tiger, vilket jag ser, men jag inser inte att det vid
denna tidpunkt vore bäst att låta henne vara ifred.
Helt naturligt och befogat är hon heligt förbannad och ledsen, och är nonchalant i
sitt sätt mot mig.
Då blir pappan (jag alltså) också förbannad och förklarar för lilla gumman vilken dålig
stil det är att behandla mig så...ja ni läste rätt!
Hur är jag funtad i huvudet? det är jag som ska skämmas, det är jag som ska ha
verbala käftsmällar.
Den enda smällen som delades ut var när jag stegade ut från rummet och smällde i
dörren rejält efter mig.
Men väl uppe i köket så kom ångesten tillbaka med ett godstågs styrka, så ner igen
och knacka på dörren. -VAD VILL DU?
Ja vad fasen kan jag vilja? skämta lite till kanske?
Nä, vid detta laget har då pappan insett hur jävla fel han har...äntligen!
Till sist
Jag har lärt en läxa som jag aldrig kommer att göra om.
Och till min dotter vill jag säga att du är det största och jag älskar dig!
