Döden är livsfarlig

Inga tårar

Jag går inte runt och tänker på döden, i alla fall inte varje dag.
Men det hände något den 2 mars 2009. Det var den dagen då
i princip hela min värld rasade samman till noll och intet.
Det var inte min fysiska gestaltning eller något materiellt betingat, men
själen dog, där och då.
Min älskade mormor gick ur tiden, lämnade mig med en saknad jag
aldrig tidigare känt.
Egentligen blev jag inte förvånad då min mor ringde och delgav mig
budet, det var ett bud jag väntat på, fasat för och skjutit undan i mitt 
inre, jag varken hade velat eller orkat tänka på den dagen, men så kom 
den, lika överraskande som ett nedslag endast blixten kan åstadkomma.
Ett mentalt vakuum infann sig, ett tillstånd av påtvingad likgiltighet, för
detta var något jag inte ville ta itu med, inte på något sätt.
Inga tårar, inga känslor...ingenting.
Detta berodde i sin enkelhet på att jag kämpade varje sekund med att
inte utsätta mig för denna smärta, dessutom ville jag inte acceptera att
mitt ankare, min följeslagare hade lämnat mig.
Den relation jag hade med min mormor är svår att beskriva, jag försökte
vara hos henne så ofta det bara gick, ibland varje dag.
Även som nykläckt mopedist åkte jag upp till henne, där kunde jag
meka med moppen på hennes uppfart och samtidigt höra hennes
ständiga sång och nynnande.

Tårar och förbannelser

Nu är sången borta, för alltid, den påminner sig i mitt minne titt som tätt,
men här framträder något som gör mig livrädd, minnen bleknar och blir
till slut så vaga att det blir svårt att förnimma bilder, lukter och ljud, allt
är på väg bort.
Inte nog med att mormor försvann, ska nu också minnena försvinna?
Jag sitter ganska ofta och tittar på mitt släktträd där bilden av henne
finns, bara någon generation bort, så nära, men en evighet bort.
De känslor som jag så envist förträngde i början lät jag släppas lösa
något år efter hennes bortgång, vilket var ganska förlösande.
Tårar och förbannelser över att hon kunde lämna mig på det viset av-
löste varandra. Det var nog ganska nyttigt, för det hjälpte mig på vägen,
det hjälpte att kunna gå vidare i mina tankar och funderingar på livet
och döden.

Ännu i skrivande stund har jag endast besökt hennes grav ett par gånger
på alla dessa år, för jag vet att hon inte är där.
Att sörja någon vid en sten, att stå där och sakna kan vara vackert, men
det vackraste av henne bär jag inom mig, och det är inom mig som
hon finns, varje minut, timma dygn och år.
Inom mig fortsätter hon att sjunga sången "Där rosor aldrig dör", det är
inom mig som hon fortfarande lever.
Fram till den dagen jag själv skall lämna mina barn så får hon fortsätta.
För efter den dagen så sjunger jag tillsammans med henne för mina barn.