Upptakten
Sprungen ur den röda rörelsens musikaliska bakgård, där
kampsånger ekade i pojkrummet och där hammaren och
skäran var en viktig symbol...trodde jag.
Där skulle mitt politiska engagemang växa till något som inte fanns
i min vildaste fantasi. Egentligen visste jag inte särskilt mycket om
kommunismen, Marxismen, Leninismen och allt vad det heter.
Jag grävde ner mig i en värld där Dan Berglund, Blå Tåget och,
-ja minsta sagt allt som kunde betraktas som anti-imperialistiskt och
klasskampsaktigt blev offer för mitt engagemang.
Fackligt aktiv? javisst och såklart.
Eftersom jag arbetade inom industrin så tog jag kontakt med den
lokala Metallklubben och blev invald i styrelsen, jag blev utbildnings-
samordnare, men hade knappast förstått vad det innebar vid den
tidpunkten, det enda var väl att jag på ett lagligt sätt kunde snika åt
mig lite ledig tid för mitt fackliga uppdrag, och det var något som
inte var kattskit vill jag lova.
Jag åkte på ett par kurser som jag idag helt glömt bort vad de
handlade om, och där det enda som vittnar om att jag deltagit är
några svartvita foton med okända människor uppställda framför en
byggnad, och mitt bland dessa främmande varelser står jag och
ler något fånigt leende.
Ambivalens på hög nivå
Samtidigt som jag tyckte att vänsterrörelsen var det enda rätta, så
tyckte jag att det var spännande med den så omtalade nationalismen.
den var förbjuden, farlig, och en avart enligt ett vänsterperspektiv.
Det var inte så att jag sympatiserade med några nynazistiska grupper,
eller ens snuddade vid tanken på att tycka som dom, men ändå fanns
där en fascination av det faktum att det fanns en rörelse som var på
kollisionskurs med det jag trodde på.
På raggarbilarna i staden kunde man se dekaler i rutorna som berättade
att "Sista svensken tar med sig fanan".
Det var någonstans där som jag fortsatte mitt grubblande..eller varför
inte säga att mitt egentliga sökande tog fart ordentligt.
Ett sökande efter någon sorts identitet, jag ville placera mig i ett fack,
ett politiskt åsiktsfack där jag kunde känna mig trygg.
Självklart var jag trygg i min röda värld, jag var trygg med Dan Berglund
och de visor där texterna målade upp en bild av ett kargt och orättvist
samhälle. Rött var rätt helt enkelt, men ändå fanns en tagg i nacken
som hela tiden påminde mig om att ett mynt alltid har två sidor.
Det var häftigt att vara patriot och nationalist, det var urtufft att stå
upp för sitt land, här ska minsann inga fiender komma över gränsen.
Men inte kunde jag ha två identiteter!
Följer utstakad väg
Jag fördjupade mig i Marxism-Leninismen och började inse att själva
grundidén inte var så jäkla illa, men samtidigt insåg jag att detta är
något som aldrig fungerat, - och aldrig kommer fungera.
det hindrade mig inte att lära mig massa socialistiska visor som
framfördes med stor emfas och direkt från hjärtat, men inte från
det allra innersta.
Parallellt med detta studerade jag samt såg vad som höll på att hända
runt omkring i Sverige, och givetvis i övriga världen.
Nu gick det upp för mig att Islam inte riktigt var det jag trodde.
Jag insåg att detta inte kunde vara ren religion, det var någon mix
av religion, politik och vaneföreställningar, alltså precis som kristen-
domen, där jag drar paralleller.
Men jag insåg att det fanns enorma skillnader där den ena av dom
representerar kärlek och den andra det motsatta.
Jag tänker inte gå in på detaljer utan lämnar detta till ett annat tillfälle.
Men ännu var vägen röd och hjärtat pumpade det röda blod som så
småningom skulle komma att bli blå/gult.
Något händer
Det följde en tid där dagarna avlöste varandra och vardagarna bara
förflöt. Men så hände något! -World Trade Center!
Varför? Den frågan tror jag att jag ganska snabbt fick svar på,
vilket gjorde att mitt intresse för politik och religion, dess orsak
och verkan tog fart... en hiskelig fart.
Jag sög i mig allt, och tankarna jobbade med att vad det egentligen
fanns för garanti för att något sådant inte skulle kunna hända här.
Svaret är enkelt, det finns inga garantier alls.
Det gäller alltså att skydda sin egna bakgård, det gäller att se om
sitt egna hus, ja så resonerade jag vid den tiden och det innebar
även att jag drogs till alternativa media där en annan bild av vad
som händer i världen återges.
Jag insåg också ganska snart att etablerade media både vinklade
och ibland även uteslöt att rapportera om sånt jag ville läsa, även
om det inte på långa vägar var så utstuderat som nu.
Vi skrev 2001 i almanackan och snart blev det 2002, det var detta
året jag skulle gå till valurnan, fast besluten att rädda Sverige
från terrorism och hot som skulle komma utifrån.
Nu blev det inte riktigt på det viset då min röst landade hos
Ny Demokrati som jag trodde var det bästa valet, vilket det kanske
också var? jag var ju inte särskilt insatt.
Ett nytt parti
Det var säkert ingen slump att jag i mitt läsande och snokande kom
att läsa om Sverigedemokraterna, det var helt enkelt oundvikligt.
Jag tror att jag på allvar blev intresserad av partiet efter valet 2002,
och när jag granskade partiet och dess vilja, blev mitt val ganska
enkelt, nästa val skulle min röst tilldelas just detta partiet.
Det var långt till nästa val men jag hade bestämt mig, jag var fast
besluten, trots att jag djupt inne i mitt hjärta fortfarande
var lite röd, hur skulle detta kunna vävas ihop?
Jo, jag röstade på SAFE i kommunalvalet, på så sätt dämpade
jag mitt lite dåliga samvete över att ha övergivit klasskampen.
Det var ju inte så att jag sov dåligt på nätterna, men jag vill ändå
erkänna att det var en kamp inombords som skulle pågå några år.
Så kom då valet 2006 och det röstades på SD i riksdagsvalet, och
i kommunalvalet fick det bli SAFE, jag var splittrad i mitt inre, men
jag var inte beredd att överge den sidan som ändå fått mig att bli
medveten politiskt, det var min plattform, mina politiska rötter.
Skulle jag svika, bli en förrädare, en kollaboratör?
På väg mot omvändelsen
Mycket vatten hade runnit under broarna fram till nästa val 2010.
Informationsflödet hade eskalerat och det fanns mängder av olika
media att tillgå, alternativa media som ratades och hatades av
majoriteten, men där fick man upp ögonen, där blev man inte mött
av ord som var inlindade i honung, tvärtom så kastades elände efter
elände rakt i ansiktet. Hemskheter, statistik och sanningar, sanningar
som enligt andra inte var sanningar, utan bara hat mot människor
med annan hudfärg och nationalitet.
Jag håller inte alls med såklart, och det beror på att jag nu, 2010
hade gått och blivit Sverigevän, en sanningssägare och realist.
Valsedeln var given mottagaren och nu tog jag steget med att även
bli medlem i partiet, vilket kändes riktigt bra.
Året efter, närmare bestämt 1 maj 2011 blev jag inbjuden att spela
på SAFE's möte, och givetvis då socialistiska sånger.
Men här tyckte jag att det skulle bli hyckleri, så jag tog kontakt med
en bekant från Göteborg och frågade om han skulle kunna tänka sig
att komma till Nässjö och spela för SAFE, vilket han också gjorde.
Tack till Mattias för det!
Engagemanget och besvikelsen
Jag fick ett mail om ett årsmöte som jag ville besöka.
Med förutfattade meningar om vilket klientel som var aktiva politiker
i Sverigedemokraterna traskade jag ner till stadshuset.
Nog tänkte jag att jag skulle mötas av unga arga män, kanske till
och med någon tuff kille med rakad skalle och bombarjacka.
Det var inte alls på det viset, jag möttes i dörren av en man med
utomnordiskt utseende...en invandrare!? Han hälsade mig hjärtligt
välkommen och förklarade hur jag skulle ta mig till konferensrummet.
När jag klev innanför dörren fick jag se äldre herrar i kostymer, ett
par medelålders män i flanellskjortor, men även nån kvinna.
Mina förutfattade meningar kastades ut genom fönstret och det var
med en positiv känsla jag slog mig ner vid bordet.
Årsmötet slutade med att jag blev invald som ledamot i styrelsen,
vilket var lite förvånande, men jag var redo att bli aktiv, att jobba och
verka för ett bättre Sverige, jag har nog aldrig varit mera redo än då.
Tyvärr var den lokala föreningen ganska stor, SD-Höglandet med
många kommuner inblandade, många viljor och det luktade maktkamp.
Det var inte ett klimat jag ville vara i, så jag tackade för mig och tänkte
att det kanske skulle förändras med tiden, och då skulle jag ta nya tag.
Jag blev besviken på att hela tiden få ta del av dialoger som gick ut på
vem som skulle sitta var och varför, istället för att jobba framåt.
Nya tider, härliga tider
Valet 2014 blev en succe', 11 mandat i fullmäktige och jag var glad.
Men innan valet tog sin början blev jag kontaktad och tillfrågad om
jag var intresserad av att kandidera till kommunfullmäktige.
Ja, svarade jag, men under förutsättningen att de gamla konflikterna
var borta, och till saken hör att Nässjö nu hade blivit en egen förening.
Jag hamnade på 21 plats på listan vilket skulle innebära att jag nog
inte skulle ta mig in i fullmäktige, men med 59 personröster så räckte
det till en ersättarplats, och med en röst till så hade jag blivit ordinarie.
Jag kan säga att jag idag är ordinarie, men tänker inte berätta hur det
gick till, historien är ganska lång, och börjar jag berätta så måste jag
berätta hela historien.
Så mycket kan jag säga att jag blev gruppledare och var redo att
axla detta jobb med vad det innebär.
Mycket att lära givetvis, men med tiden hade det gått även det.
Jag förblev gruppledare ett par månader tills något hände och jag valde
att avgå från den posten, även platsen som ersättare i styrelsen
avsade jag mig, men det är som sagt en lång historia som inte
kommer att avslöjas ännu på många år.
det kommer en vacker dag då jag skriver min livs historia i bokform,
var så säkra, och då skall sanningen och hela sanningen fram utan
några förskönande ord, det är den tid då detta är preskiberat.
Jag älskar politiken och skall hålla på så länge jag anser att jag kan
påverka och har gnistan.
Vi hörs snart igen Sverigevänner och övriga individer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar