Från röd till blå/gul

Upptakten

Sprungen ur den röda rörelsens musikaliska bakgård, där
kampsånger ekade i pojkrummet och där hammaren och
skäran var en viktig symbol...trodde jag.
Där skulle mitt politiska engagemang växa till något som inte fanns
i min vildaste fantasi. Egentligen visste jag inte särskilt mycket om
kommunismen, Marxismen, Leninismen och allt vad det heter.
Jag grävde ner mig i en värld där Dan Berglund, Blå Tåget och,
-ja minsta sagt allt som kunde betraktas som anti-imperialistiskt och
klasskampsaktigt blev offer för mitt engagemang.
Fackligt aktiv? javisst och såklart.
Eftersom jag arbetade inom industrin så tog jag kontakt med den
lokala Metallklubben och blev invald i styrelsen, jag blev utbildnings-
samordnare, men hade knappast förstått vad det innebar vid den
tidpunkten, det enda var väl att jag på ett lagligt sätt kunde snika åt
mig lite ledig tid för mitt fackliga uppdrag, och det var något som
inte var kattskit vill jag lova.
Jag åkte på ett par kurser som jag idag helt glömt bort vad de
handlade om, och där det enda som vittnar om att jag deltagit är
några svartvita foton med okända människor uppställda framför en
byggnad, och mitt bland dessa främmande varelser står jag och
ler något fånigt leende.

Ambivalens på hög nivå

Samtidigt som jag tyckte att vänsterrörelsen var det enda rätta, så
tyckte jag att det var spännande med den så omtalade nationalismen.
den var förbjuden, farlig, och en avart enligt ett vänsterperspektiv.
Det var inte så att jag sympatiserade med några nynazistiska grupper,
eller ens snuddade vid tanken på att tycka som dom, men ändå fanns
där en fascination av det faktum att det fanns en rörelse som var på
kollisionskurs med det jag trodde på.
På raggarbilarna i staden kunde man se dekaler i rutorna som berättade
att "Sista svensken tar med sig fanan".
Det var någonstans där som jag fortsatte mitt grubblande..eller varför
inte säga att mitt egentliga sökande tog fart ordentligt.
Ett sökande efter någon sorts identitet, jag ville placera mig i ett fack,
ett politiskt åsiktsfack där jag kunde känna mig trygg.
Självklart var jag trygg i min röda värld, jag var trygg med Dan Berglund
och de visor där texterna målade upp en bild av ett kargt och orättvist
samhälle. Rött var rätt helt enkelt, men ändå fanns en tagg i nacken
som hela tiden påminde mig om att ett mynt alltid har två sidor.
Det var häftigt att vara patriot och nationalist, det var urtufft att stå
upp för sitt land, här ska minsann inga fiender komma över gränsen.
Men inte kunde jag ha två identiteter!
Följer utstakad väg
Jag fördjupade mig i Marxism-Leninismen och började inse att själva
grundidén inte var så jäkla illa, men samtidigt insåg jag att detta är
något som aldrig fungerat, - och aldrig kommer fungera.
det hindrade mig inte att lära mig massa socialistiska visor som
framfördes med stor emfas och direkt från hjärtat, men inte från
det allra innersta.
Parallellt med detta studerade jag samt såg vad som höll på att hända
runt omkring i Sverige, och givetvis i övriga världen.
Nu gick det upp för mig att Islam inte riktigt var det jag trodde.
Jag insåg att detta inte kunde vara ren religion, det var någon mix
av religion, politik och vaneföreställningar, alltså precis som kristen-
domen, där jag drar paralleller.
Men jag insåg att det fanns enorma skillnader där den ena av dom
representerar kärlek och den andra det motsatta.
Jag tänker inte gå in på detaljer utan lämnar detta till ett annat tillfälle.
Men ännu var vägen röd och hjärtat pumpade det röda blod som så
småningom skulle komma att bli blå/gult.

Något händer

Det följde en tid där dagarna avlöste varandra och vardagarna bara
förflöt. Men så hände något! -World Trade Center!
Varför? Den frågan tror jag att jag ganska snabbt fick svar på,
vilket gjorde att mitt intresse för politik och religion, dess orsak
och verkan tog fart... en hiskelig fart.
Jag sög i mig allt, och tankarna jobbade med att vad det egentligen
fanns för garanti för att något sådant inte skulle kunna hända här.
Svaret är enkelt, det finns inga garantier alls.
Det gäller alltså att skydda sin egna bakgård, det gäller att se om
sitt egna hus, ja så resonerade jag vid den tiden och det innebar
även att jag drogs till alternativa media där en annan bild av vad
som händer i världen återges.
Jag insåg också ganska snart att etablerade media både vinklade
och ibland även uteslöt att rapportera om sånt jag ville läsa, även
om det inte på långa vägar var så utstuderat som nu.
Vi skrev 2001 i almanackan och snart blev det 2002, det var detta
året jag skulle gå till valurnan, fast besluten att rädda Sverige
från terrorism och hot som skulle komma utifrån.
Nu blev det inte riktigt på det viset då min röst landade hos
Ny Demokrati som jag trodde var det bästa valet, vilket det kanske
också var? jag var ju inte särskilt insatt.

Ett nytt parti

Det var säkert ingen slump att jag i mitt läsande och snokande kom
att läsa om Sverigedemokraterna, det var helt enkelt oundvikligt.
Jag tror att jag på allvar blev intresserad av partiet efter valet 2002,
och när jag granskade partiet och dess vilja, blev mitt val ganska
enkelt, nästa val skulle min röst tilldelas just detta partiet.
Det var långt till nästa val men jag hade bestämt mig, jag var fast
besluten, trots att jag djupt inne i mitt hjärta fortfarande
var lite röd, hur skulle detta kunna vävas ihop?
Jo, jag röstade på SAFE i kommunalvalet, på så sätt dämpade
jag mitt lite dåliga samvete över att ha övergivit klasskampen.
Det var ju inte så att jag sov dåligt på nätterna, men jag vill ändå
erkänna att det var en kamp inombords som skulle pågå några år.
Så kom då valet 2006 och det röstades på SD i riksdagsvalet, och
i kommunalvalet fick det bli SAFE, jag var splittrad i mitt inre, men
jag var inte beredd att överge den sidan som ändå fått mig att bli
medveten politiskt, det var min plattform, mina politiska rötter.
Skulle jag svika, bli en förrädare, en kollaboratör?

På väg mot omvändelsen

Mycket vatten hade runnit under broarna fram till nästa val 2010.
Informationsflödet hade eskalerat och det fanns mängder av olika
media att tillgå, alternativa media som ratades och hatades av
majoriteten, men där fick man upp ögonen, där blev man inte mött
av ord som var inlindade i honung, tvärtom så kastades elände efter
elände rakt i ansiktet. Hemskheter, statistik och sanningar, sanningar
som enligt andra inte var sanningar, utan bara hat mot människor
med annan hudfärg och nationalitet.
Jag håller inte alls med såklart, och det beror på att jag nu, 2010
hade gått och blivit Sverigevän, en sanningssägare och realist.
Valsedeln var given mottagaren och nu tog jag steget med att även
bli medlem i partiet, vilket kändes riktigt bra.
Året efter, närmare bestämt 1 maj 2011 blev jag inbjuden att spela
på SAFE's möte, och givetvis då socialistiska sånger.
Men här tyckte jag att det skulle bli hyckleri, så jag tog kontakt med
en bekant från Göteborg och frågade om han skulle kunna tänka sig
att komma till Nässjö och spela för SAFE, vilket han också gjorde.
Tack till Mattias för det!

Engagemanget och besvikelsen

Jag fick ett mail om ett årsmöte som jag ville besöka.
Med förutfattade meningar om vilket klientel som var aktiva politiker
i Sverigedemokraterna traskade jag ner till stadshuset.
Nog tänkte jag att jag skulle mötas av unga arga män, kanske till
och med någon tuff kille med rakad skalle och bombarjacka.
Det var inte alls på det viset, jag möttes i dörren av en man med
utomnordiskt utseende...en invandrare!? Han hälsade mig hjärtligt
välkommen och förklarade hur jag skulle ta mig till konferensrummet.
När jag klev innanför dörren fick jag se äldre herrar i kostymer, ett
par medelålders män i flanellskjortor, men även nån kvinna.
Mina förutfattade meningar kastades ut genom fönstret och det var
med en positiv känsla jag slog mig ner vid bordet.
Årsmötet slutade med att jag blev invald som ledamot i styrelsen,
vilket var lite förvånande, men jag var redo att bli aktiv, att jobba och
verka för ett bättre Sverige, jag har nog aldrig varit mera redo än då.
Tyvärr var den lokala föreningen ganska stor, SD-Höglandet med
många kommuner inblandade, många viljor och det luktade maktkamp.
Det var inte ett klimat jag ville vara i, så jag tackade för mig och tänkte
att det kanske skulle förändras med tiden, och då skulle jag ta nya tag.
Jag blev besviken på att hela tiden få ta del av dialoger som gick ut på
vem som skulle sitta var och varför, istället för att jobba framåt.

Nya tider, härliga tider

Valet 2014 blev en succe', 11 mandat i fullmäktige och jag var glad.
Men innan valet tog sin början blev jag kontaktad och tillfrågad om
jag var intresserad av att kandidera till kommunfullmäktige.
Ja, svarade jag, men under förutsättningen att de gamla konflikterna
var borta, och till saken hör att Nässjö nu hade blivit en egen förening.
Jag hamnade på 21 plats på listan vilket skulle innebära att jag nog
inte skulle ta mig in i fullmäktige, men med 59 personröster så räckte
det till en ersättarplats, och med en röst till så hade jag blivit ordinarie.
Jag kan säga att jag idag är ordinarie, men tänker inte berätta hur det
gick till, historien är ganska lång, och börjar jag berätta så måste jag
berätta hela historien.
Så mycket kan jag säga att jag blev gruppledare och var redo att
axla detta jobb med vad det innebär.
Mycket att lära givetvis, men med tiden hade det gått även det.
Jag förblev gruppledare ett par månader tills något hände och jag valde
att avgå från den posten, även platsen som ersättare i styrelsen
avsade jag mig, men det är som sagt en lång historia som inte
kommer att avslöjas ännu på många år.
det kommer en vacker dag då jag skriver min livs historia i bokform,
var så säkra, och då skall sanningen och hela sanningen fram utan
några förskönande ord, det är den tid då detta är preskiberat.
Jag älskar politiken och skall hålla på så länge jag anser att jag kan
påverka och har gnistan.

Vi hörs snart igen Sverigevänner och övriga individer.

Tala är silver, tiga är guld

 Mot gymnasiet

Tänk vad det skulle underlätta ibland om man tänker innan man pratar!
Jag vittjade brevlådan idag och i näven fick jag en ansenlig bunt av brev.
Jag brukar oftast inte bry mig om att titta vad det är för brev då de flesta
är tråkiga fönsterkuvert, och det vet man ju vad de innehåller....räkningar.
Det var väl egentligen bara ett brev som fångade min uppmärksamhet, och
det var ett stort vitt kuvert med kommunens logga på, adresserat till målsman
för min dotter....fan, det är ju jag tänkte jag och rev upp kuvertet lika snabbt
och smidigt som ett barn sliter upp en julklapp den 24:e dec.
Äsch, det var ju bara reklam från gymnasiet och deras snickarutbildningar, inte
ska väl min dotter bli snickare, haha, hon ska ju gå samhäll.
Jag sa till dottern att det bara var reklam från gymnasiet, och direkt kontrade
hon med att hon hade gjort gymnasievalet idag............Omsorgsprogrammet?!?
Inte ett ord kom ut ur min mun, men hjärnan gick på högvarv...omsorg, omsorg,
torka rövar på pensionärer!, underbetalt skitjobb! neddragningar! arbetslöshet!
Sicken jävla framtid för min dotter tänkte jag...nä, jag SA det!
Jag kräkte ut dessa ord rakt i ansiktet på henne, så stöttade jag min dotter i
hennes val inför framtiden.

 
Idioten till pappa

Utan att lyssna på vad hon hade att säga, utan att låta henne förklara så hade
jag redan dömt henne till ett liv bland tvättlappar, blöjor och rynkiga rumpor.
När hon styrde sina steg in till sitt rum, sårad och förnedrad, så ska
nästa steg vara att pappan i detta läget tar sitt förnuft tillfånga, gå efter, be om
ursäkt och stötta. Nähä, inte det!
Jag gick visserligen efter, men inte fasen uppmuntrade jag henne, det jag gjorde
var att jag verkligen upprepade mina tidigare verbala spyor om gamla rövar.
Så, upp och hämta telefonen och ringa dotterns mamma, där skulle jag få de
svar som jag inte sökt få från dottern.
Mamman förklarade för mig hur det hela låg till, fruntimret fick mig att känna ångest.
Det kunde jag ha, som den jävla idiot jag är, jag som vill allt gott och väl för mina barn.
Nu skulle jag få lida alla helvetes mentala kval, jag hade sänkt min älskade dotter,
kapat henne jäms med fotknölarna.
Fan, det var ju bäst att gå till hennes rum och prata ut.
Då ringer hennes mamma till henne och jag blir totalt dissad, nu existerade jag inte
på jordklotet, för nu skulle jag sågas jäms med fotknölarna.
Inlåst på sitt rum sitter hon och pratar, och där utanför står hennes pappa, knackar,
rycker i handtaget, knackar, rycker i handtaget, knackar......
Så till slut tar hon mig till nåds och idioten till pappa får komma in.
Hur fan ska jag reda ut detta?

 Skämt funkar alltid..eller?

Liste snitsigt glider jag ner på sängen likt en Romersk kejsare, börjar prata lite allvar.
Nä, så klart gör jag inte det, nu ska pappan skämta, göra några försök till försoning.
Medans de tråkiga skämten rinner som diarre ur min mun så blir dottern mer och mer
förbannad, och då inser jag att det är bäst att be om ursäkt, vilket jag också gör, men
hon är redan arg som en skadad tiger, vilket jag ser, men jag inser inte att det vid
denna tidpunkt vore bäst att låta henne vara ifred.
Helt naturligt och befogat är hon heligt förbannad och ledsen, och är nonchalant i
sitt sätt mot mig.
Då blir pappan (jag alltså) också förbannad och förklarar för lilla gumman vilken dålig
stil det är att behandla mig så...ja ni läste rätt!
Hur är jag funtad i huvudet? det är jag som ska skämmas, det är jag som ska ha
verbala käftsmällar.
Den enda smällen som delades ut var när jag stegade ut från rummet och smällde i
dörren rejält efter mig.
Men väl uppe i köket så kom ångesten tillbaka med ett godstågs styrka, så ner igen
och knacka på dörren. -VAD VILL DU?
Ja vad fasen kan jag vilja? skämta lite till kanske?
Nä, vid detta laget har då pappan insett hur jävla fel han har...äntligen!

Till sist

Jag har lärt en läxa som jag aldrig kommer att göra om.
Och till min dotter vill jag säga att du är det största och jag älskar dig!

Identitet är viktigt!

Detta förbannade Facebook!

Har en fördel...kanske ett par till.
Men den största fördelen för min del var att sajten var
inkörsporten till en av mina stora upplysningar i livet, och det
jag talar om är identitet.
Facebook i sin storhet äger din digitala identitet, bilder och annat
du laddar upp ägs av bolaget, och du kan inte göra ett skit åt det,
för att du har godkänt det i avtal.
Nog talat om det, även om jag är en av dom som frivilligt givit bort
min identitet så har jag genom det beslutet även vunnit en identitet.
Jag vet vem jag är och varifrån jag kommer.
Låter det konstigt? jag ska förklara lite mer så ni förstår.
Jag satt en dag på denna förbannade Facebook och klickade runt, läste
kommentarer och gillade inlägg som jag egentligen gav blanka fan i.
Så....till höger på skärmen skymtade jag en annons som kittlade
min nyfikenhet till den grad att jag bara var tvungen att klicka på den.


Sök dina rötter

Tänk om.... tänk om jag har en känd släkting! vore det inte ballt?
Det var så klart den första tanken som virvlade i min skalle.
Envis som jag är så började jag söka reda på hur fasen jag skulle gå
tillväga, hur börjar jag? vilka program behövs? var hittar jag register?
Efter ca en timma hade jag allt klart för mig, jag hade skaffat all info
jag behövde, nu var det bara att plocka fram kreditkortet och betala för
alla de tjänster jag behövde.
Dyrt? jo, några kronor kostar det, det skall jag inte ljuga om.
Men hur som helst så var det första steget att lyfta luren och ringa
till mina föräldrar, måste ha den första nödvändiga informationen.
Jag ville ha mycket information om mina farföräldrar och helst också
info om deras föräldrar, allt detta kunde min far ge mig och där var jag igång.


Trädet växer

Med hjälp av kyrkoböcker kunde jag spåra mina förfäder, längre och längre
tillbaka i tiden, deras barn och deras förehavanden, födsel, flytt, vigsel,
dop, död, yrke och mycket mer.
Sakta men säkert växte en bild.....nej, en ny värld upp framför mina ögon.
En sedan länge död och glömd människa hade fått liv igen, en återuppväckt
och förnyad identitet, om än bara på papper.
Några emigrerade till Amerika för att fly från fattigdom och från kyrkans
storslagna maktutövande på det lilla folket.
Några slavade på storgårdar för lite bröd och tak över huvudet, andra slet
för sin försörjning på en egen liten jordplätt, medans en några tog tjänst
i kronan, den stora svenska krigsmakten.


En tvär gir

Året var runt 1840 då två unga människor ställde sig framför prästen
och skulle vigas, kvinnan var min farmors farmors mor med
namnet Fredrika Dorothea Gezelius.
När jag hade fört in namnet i mitt träd så dröjde det bara några sekunder
tills jag fick upp en notis om att det fanns en person med exakt samma
namn i ett annat träd.
Jag jämförde och konstaterade att det var faktiskt samma människa och
som man ska göra så slog jag samman dessa "noder" och det var här som
mitt träd skulle växa sig så enormt att det var svårt att överblicka.
Det dröjde knappt ett par timmar tills jag fick ett meddelande från en
herre som hette Lennart (om jag inte minns fel).
Han berättade att det knappt gick att forska mer på min farmors sida.
Jaha tänkte jag och fattade inte riktigt vad han menade tills jag gjorde
en djupdykning och det faktiskt gick upp för mig att han hade rätt.
Mitt träd på farmors sida är STORT!


Blodsband

Släkten är intressant, och särskilt då släkt i blod.
En släkting till dig behöver så klart inte ha något blodsband till dig.
Det kan handla om en svåger, någon ingift eller liknande.
Släkt är det lik förbannat, men det mest intressanta är de släktingar
som är kopplade till dig genom blodsband.
Jag kan rada upp en hög med storheter som är släkt till mig via ingifte.
Magnus ladulås, Gustav Vasa, Carl XII och en hel hög andra personer.
De mest intressanta som jag är släkt med via blodsband och i direkt led
är dessa:
Johannes Rudbeckius
Alfred Nobel
Carl Michael Bellman
Raoul Wallenberg
Selma Lagerlöf
Magnus Uggla
De flesta är välkända för de flesta, men den mest intressanta av dessa är
Johannes Rudbeckius. Jag kommer inte förklara vem han var,
utan det får ni själva googla på :-)

Johannes Rudbeckius

På återseende

I mitt blod flyter gener från tusentals förfäder, och det är en ära i att
på något sätt återuppliva dessa själar.
De människor som fallit i glömska skall åter få uppmärksamhet genom
att för all framtid förevigas och åter personifieras genom släktforskning.
I min tysthet utbringar jag en skål till alla mina förfäder och vill till sist
säga, vi ses!

Åsikter hit och dit!

En riksdag på dagisnivå

Inte i något sammanhang har jag stött på en bra debatt,
varken i forum på internet, gammelmedia (tidningar),
radio/tv, så inte på bussar eller i soffan i vardagsrummet.
Ordbajsande och fanatiskt ställningstagande är endast
det jag mött, och visst, jag ska inte säga att jag gått mot
strömmen jag heller utan frenetiskt klamrat mig fast i
mina fördomsfulla åsikter.
Det handlar om den svenska mångkulturen och integrationen.
För att påbörja det hela så handlar det om ett ordkrig där
åsikter om hur fördelar bryter ned nackdelar och tvärtom.
Inga raka svar, bara denna jävla försvarsmekanism med
klyschiga svar på lika klyschiga påståenden.
Då våra folkvalda politiker skall vara proffessionella i debatter
så är det enda de kan få ur sig personangrepp, undvikande
svar (om man får kalla det svar) och ett ständigt bollande
av ord och termer.
En krigslist av stora mått, men en dålig sådan då den är så
förutsägbar och tråkig.
Våra politiker borde lära sig att vara raka och ärliga.

Bajsmedia 

Media i alla dess former är inte ett dugg bättre, istället för
att sakligt utvärdera, så tar de helt resolut ställning mot eller för.
Enligt mig är det tragiskt, helt enkelt tragiskt.
Media fokuserar på fel saker, som exempel när det gäller SD.
Inget annat är intressant med SD förutom den rasism dom sprider.
Inget är intressant med SD förutom de nazistiska kopplingar de har.
Hallå mediaSverige!!!! vad har hänt med journalistiken?
Ja, och jag menar den RIKTIGA journalistiken, den oberoende
och granskande arten.
Det vi läser i våra aftonblaskor är bara skit, inte mer att säga om det.
jag får väl bara acceptera och söka mig andra tidsskrifter som inte
tar ställning helt enkelt.
Vidare är det rätt så intressant att SD enligt media, och majoriteten
av det svenska folket tycker att det där packet är högerextremister.
Jag kan bara konstatera att även här yttras alltför mycket i
en tragisk okunskap.
Definitionen på högerextrem tror jag inte många vet.
Men att uttala ordet, ja det kan de flesta i sin stora okunskap.


Sverige går en dyster framtid till mötes

Med en regering som i stort sett skiter vårt lands framtid och
utan att blinka säljer ut våra bolag, tragik!
Svensk Bilprovning och Posten är bara två.
Tillsammans med andra bolag räknar regeringen med att en
försäljning skall inbringa runt 100 miljarder till statskassan.
Vad kan man säga om detta? BRA JOBBAT IDIOTER!
Jag förstår att de måste ha in kapital då t.ex deras jobbpolitik
och lönepolitik inte är riktigt bra.
Tilläggas skall även avskaffandet av skatter som gynnar
de som redan äger.
Om pengar ges så måste de tas, och varifrån tar de då kapitalet?
Jo, genom utförsäljning av våra statliga bolag.
Ännu en gång: BRA JOBBAT IDIOTER.!
Vad har detta för effekt på vårt land i framtiden?
Svårt att säga, men eftersom jag är en fanatisk åsiktare i min
egna sak så är jag övertygad om att detta är katastrof.

Gubbe och spelberoende!

Månader av mitt liv

WOW, LoL, DotA, o.s.v, det finns en sjö, för att inte säga ett hav av
olika spel som lockar människor världen runt att spendera både
pengar och tid, kanske mest då tid i en omfattning som är svår att
överskåda.
Ja, jag har spelat, och nu snackar vi spelat, jag vet inte exakt hur
många timmar som gått åt till detta, det är kanske fel att prata om
timmar, eller ens om dagar, vi snackar veckor, månader av
effektiv speltid.
Månader av försummelse, månader av verklighetsflykt
och jag vet faktiskt inte om jag ska våga säga månader av helt
meningslöst bortkastande av mitt liv.
Saken kan ses på två olika håll, det är kanske inte meningslöst på
så sätt att jag har träffat nya vänner, och det i min egna ålder!!
Ja, det är faktiskt lite uppseendeväckande att medborgare i min
ålder (42) lägger sin fritid på detta onlinespelande.
Oftast är det så att man får en förfrågan om ålder, och många
gånger har jag dragit mig för att svara alls, en tystnad följt av ett
försök att få personen att fokusera på helt andra saker i spelet.
De gångerna jag ärligt svarat så kommer reaktionerna
av dessa karaktärer:

- OJ! Coolt med nån så gammal.
Eller:
- Hahaha, skojar du?
Eller:
- Hallå, du kunde ju vara min farsa!

Ja, och åldersmässigt skulle jag kunna vara deras farsa
då deras ålder oftast ligger runt 14-16 år.


Ett beroende

Jag har tagit mitt förnuft till fånga och helt slutat med att
spela wow, känslan av att en stor sten tagits bort från
mina axlar infann sig ganska omgående.
Men likt att försöka bli av med ett nikotinberoende så kom
abstinensen smygande.. man vill logga in, ja, bara för att
titta, inte ska man spela inte, eller hur!, nähä, att bara titta
innebär 4 timmars farmande, jo, jag lovar.
Men som sagt, nu är jag "ren" och abstinensen är som
bortflugen!

LoL, är ett väldigt skoj spel, äsch, okej, jag erkänner.
I kölvattnet av att jag slutat spela wow så kom jag då i
kontakt med LoL, ett väldigt kul spel, helt olikt wow,
förutom liiiite BG-känsla, men fördelen är att varje match
"bara" tar mellan 30-50 minuter, och inget spel där
i alla fall jag får den där "vill spela mer hysterin", nä, en
match sen är det bra.
Alltså ingen jag skulle kunna bli beroende av.

not. (LoL är förkortningen av spelet League of Legends)

Så, trots att man är gammal gubbe, eller för den delen tant,
så är det faktiskt lika kul att spela onlinespel vid 42 som
det är att spela vi 16.

Keep gaming gubbs och tants :-D

Denna jävla tröskel

Du är en träl

Vad är värst, ensamheten eller tvåsamheten?
För vissa medborgare är ensamheten tillvaron som
kan jämställas med vistelsen i renaste helvetet.
Men även tvåsamheten kan vara vistelsen på samma
plats, allt beroende på hur man vill ha det.
Ensamheten i en tvåsamhet är fullt lika påtaglig och
hemsk som den kan vara i något annat fall.

För att inte gå alltför djupt in i detta träsk så väljer
jag att prata om ensamheten utanför ett förhållande,
och i tvåsamheten i ett förhållande.
Alltför många gånger har jag hört medborgare klaga
över sin situation i ett förhållande, ja, jag har själv varit
en av dom som inte trivts i tvåsamheten, men det skall
i sanning sägas att det var bra längsedan.
Nu är tillvaron en helt annan för min del.
I ärlighetens namn, vem försöker man lura i sina försök
att inbilla sig att det blir bättre med tiden, vem försöker
man lura att man egentligen har det bra.
Ja, det som är bra är tryggheten, man vet vad man har,
och vem man har vid sin sida, i sanning en trygghet.
Men vad är trygghet om man inte är nöjd med livet?
Vad är tryggheten värd när man inte kan förverkliga
sig själv och är träl i sin egen verklighet.
Alltför många accepterar den roll och de roller man har
i ett förhållande, även om lågan är nära döden.


Bryt dig loss

Varför vågar man inte ta steget över tröskeln? varför
vågar man inte säga de förlösande orden, att göra sig fri
och få ny luft under sina vingar?.
Ja, steget ÄR stort, man vill inte såra, man är rädd för
det nya.
I ensamheten är det ingen större skillnad mer än att man
inte har någon partner att ta hänsyn till, ingen annan att
såra, ingen annan, bara sig själv.
Är det så svårt att bryta sig ur ensamheten? ja, för en del
är det en prövning som är alltför stor och övermäktig.
Orsakerna är oändliga, allt från självförtroende till ren lathet.
Men jag tror att om man bara vågar, om man bara ger sig fan
på att man inte skall fortsätta på samma dammiga livsväg så
gäller det att vidga sin blick och söka nya lösningar.
Kontroversiella eller inte, det spelar ingen roll, huvudsaken
är väl ändå att man tar steget över den där jävla tröskeln.

Vill inte gå in på existensiella frågor, men anta att du bara
lever en gång, här och nu, är det då inte rimligt att göra nåt
bra av det korta liv du har?
Handen på hjärtat medborgare, vilket av dessa alternativ
passar in på dig idag, och vad vill du göra?

Fyller du dina dagar med liv, eller fyller du livet med dagar?

/ Mats

Logiskt tänkande

Ren idioti

Jag har kommit till en punkt i livet där jag inser att logiskt tänkande
inte hör hemma i min vardag, jag kan till och med sträcka mig så långt
och våga påstå att jag ibland är en idiot.
Den forna förmågan med konsekvenstänkande är som bortblåst.
Att man med tiden blir visare stämmer i vissa avseenden, men i detta fall
som jag strax skall redogöra för er, så kan jag bara bocka och buga mig
inför kalla fakta, tänkandet sträcker sig inte längre än längden på könshåret.

De flesta människor äger idag en dator.
Användningsområdet är nästintill obegränsat, allt från spel till skapande av
musik eller grafik genom enbart surfande eller kommunikation, name it.
Den gemensamma nämnaren är information som vi sparar på hårddiskarna.
Och det är här som idiotin och det logiska tänkandet tar slut för de flesta.
Vilka enorma mängder av bilder, skapade dokument och annan viktig info
lagras inte där?
Vi kan vara eniga om att det är massor av ettor och nollor.
Hur som helst, handen på hjärtat, hur många gånger ser man till att säkra
informationen på skiva, USB eller annat sätt?


Haveri

Det logiska här är ju att inget varar för evigt, en hårddisk är en förbrukningsvara
som när som helst kan haverera, och den KOMMER att haverera endera dagen.
Då sitter man där och förbannar sig själv, svär eder och yttrar ord som man
inte ens visste att man kunde.
Mycket av den förlorade informationen kan man givetvis återskapa, men så
mycket är för alltid förlorat.
Visst, det kanske inte är hela världen, men visst är det tråkigt att bilder på
sitt barns första födelsedag är borta, borta är också de bilder på sista julen
med mormor....borta, för alltid raderade.
Minnet finns kvar i hjärnan, men minnen bleknar, vad skulle man inte ge för
att få tillbaka de förstärkta minnena som en bild ger? jag skulle ge mycket, tro mig.

Ja, detta är idioti, det är logik som man inte bryr sig om.
Rent ut sagt är det för jävligt, för att inte säga tragiskt att man som en tänkande
individ inte kan förutse detta.
Kanske man har insikten, men skiter i den för att man aldrig tar sig tid till att
rädda dessa viktiga dokument och bilder.
jag är en av de drabbade och har lärt mig en smärtsam läxa.
Vad har jag gjort åt detta? har jag tagit backup på min nya hårddisk? Nej!
I sann idioti fortsätter jag envist att fylla min hårddisk med nya bilder, minnen
som än en gång är dömda att gå förlorade.